Lena Sommestad skriver i Expressen om att Socialdemokratiska arbetarepartiet måste våga tygla marknaden. Bland annat skriver hon: “Det största problemet med de svenska marknadsreformerna [under 1990-talet] är att de – trots förnyelse i form av ökad valfrihet och variation – inte har lyckats leverera den ökade kvalitet och de lägre kostnader som en gång förutskickades. Den konkurrensutsatta tågtrafiken har problem att leverera ens en grundläggande service i form av fungerande tåg. På de avreglerade marknaderna för el och fjärrvärme är priserna höga och många kunder missnöjda. Resultaten i den konkurrensutsatta skolan har försämrats. Den nya penningpolitiken med inflationsmål i centrum har inte heller skapat god sysselsättning, tvärtom. Arbetslösheten biter sig fast på höga nivåer. Inkomstklyftorna ökar och villkoren i arbetslivet blir allt tuffare för stora grupper.”
Sommestad kommer dock inte bara med kritik, hon förklarar också att utbildning, hälsa och samhällsstyrning är viktigare än konkurrens för ekonomiskt välstånd. Är det inte också vad författarna av boken “Jämlikhetsanden” hävdar? (Jag har inte läst den än – men jag skall, jag skall…)
Andra böcker som jag har läst och som kan rekommenderas i detta sammanhang är “Markedets makt over sinnene” av Bent Sofus Tranøy och “Storeulvsyndromet” av Thomas Hylland Eriksen.
Hur som helst, Sommestad är en person som dagens svenska (och norska) socialdemokrati skulle göra klokt i att lyssna på. Här i Norge har jag hört Rune Gerhardsen framföra liknande kritik mot entreprenadiseringen av samhället.
